pics
för överexponerade bilder med konstig färgsättning är fortfarande coolt.
lättklätt går aldrig out of fashion, eller hur?
puss och hejdå.
ses sen.
fan
jag är för trött för att läsa. verkligen för trött för att läsa akademisk text på engelska.
marilyn mansons självbiografi är poetisk.
jag vill publicera bilder. jag är för trött för att starta datorn.
jag måste komma ihåg att leta efter en bok.
jag glömde bort att jag höll på att koka ägg.
jag glömmer bort det mesta mest hela tiden.
men sen kommer jag på det igen.
måste hitta pennvässare och sudd.
misstänker att jag kommer misslyckas due to too little sleep.
aja.
skål.
kanske ska gå och hitta bilder ändå.
nåt ska man ju sysselsätta sig med när man inte gör det man borde göra.
ohya.
ibland får jag fan till det.
uhuulu
livet är så jävla roligt att jag dör.
och då blev det helt plöstligt jävligt tråkigt eftersom jag inte levde mer.
jag ska åka bort från internet. woho.
det är bra för min hud att vila från pixlar.
och dåligt för den att bränna sig i solen.
men vem bryr sig om trivaliteter.
jag kommer inte ens ihåg.
jag hade feber på riktigt.
det var så jävla länge sen sist att jag typ hade glömt bort hur det var.
svettigt och huden blir så känslig.
uäh vad jag är trött. det är för att under natten var jag upptagen med feber och kunde således inte sova rätt när jag hela tiden skulle frysa och vara snorigentäppt.
hur som.
hej svejs!
hejje
det blir alltid stökigt på golvet igen direkt.
jag lyssnar på gang starr 1/2 & 1/2 varje dag nu.
hur verbaliserar man namnet på den låten undrar jag.
fast inte så mycket för man behöver inte verbalisera när man skriver.
men jag gör det ändå hela tiden.
jag har målat en till tavla och jag blir bättre på att blanda färg fort.
sen skar jag hål i min musmatta under känslofrustration över sysselsättning.
nåt ska man ju göra, lizzzom.
där hittade jag mer hål och associerade det hela till trypofobia.
en fobi som jag genast kom över för jag sysslar inte med fobier för så fort jag hittar någonting som äcklar mig så utsätter jag mig för det.
det har funkat bra genom livet.
med allt utom gore.
men trypofobia bilder facinerar mig fortfarande. med äckelblandad förtjusning.
googla för satana.
eller låt bli.
anledningen till att man aldrig får ut någonting vettigt är att man fastnar i hur man ska formulera fram det.
språkbruk och syntax.
här sitter man och dricker kaffe med skummad mjölk som har bubblor som ser ut som trypofobiska hål.
så lustigt det är ibland.
oftast fan.
idag heller tänker jag inte gå utanför dörren.
allting finns här inne.
utom social stimulation.
men den har jag nog inte så stort behov av.
eller.
alltså.
man kan ju chatta.
eller så krökar jag vidare.
att kröka är alltid roligast när det har gått några dagar.
eller veckor om man envisas med att köra all in på periodaralkoholism.
vilket jag gör några gånger om året.
nu var det länge sen jag var full 30 dagar i streck.
det är väl också att överdriva.
men 10?
eller 15...
det är samma som att vara vaken.
ju längre man är vaken ju längre vill man vara vaken.
men det börjar inte förrens 28e timmen.
och man vill inte fortsätta kröka förrens 6e dagen.
och det ska helst vara dagsfylla med.
man ska väl inte romantisera destruktiva beteenden men orka ge sken av att vara sådär helyllekonstruktiv.
nä, det finns väl inget roligt i det?
alla är ju förvisso olika
sägs det.
det finns jordnötsbågar.
och min världsbild raserade lite.
jordnötsringar och ostbågar är det ju.
det är liksom inte ens svårt.
bildkladd
den onda anden kommer ur lampan och langar PAOW på den försvarlösa flickan med munnen på magen. hon blir rädd och skriker och då kommer den goda pandan och säger åt henne att chilla. han har nämligen redan släppt mosmaskinen på den onda anden som i nästa ögonblick kommer vara andemos. happyness prevails, eller nåt.
den här är bara mitt vanliga fentanylkladd. (och hur man implementerar GUI i java.)
sen visade det sig att det bara blev gröna ränder när jag fotade på köksbänken. då blev jag mest förvirrad. och glad över att det inte var kameran som var trasig..
utan köksbänken.
det här med att leva
jag är så rädd egentligen.
kärnan i vad som är att leva skrämmer skiten ur mig.
att uppleva.
hela tiden uppleva.
det är så jävla märkligt.
jag undrade alltid, det kommer jag ihåg från när jag var väldigt liten.
men det var aldrig någon som svarade.
jag minns att jag levde under tron att om jag bara blir lite äldre och lite klokare så kommer någon komma och svara på allting jag undrar över.
men det var det ju aldrig någon som gjorde.
det finns ju ingen som fattar någonting.
och det är samma sak nu som det var när jag var fem.
samma förvirring och samma ensamhet.
2010 började jag på allvar inse att tiden hela tiden kommer fortsätta gå framåt och att jag antagligen kan förvänta mig att det bara kommer gå fortare och fortare.
fort, ställ in dig på den mentala utmaningen att vakna upp och vara 40 år gammal.
vad fan hände.
jag hinner inte.
jag är så stressad också.
hela tiden.
jag vet inte vad jag stressar om för jag har ingenting att göra.
okej, ingenting spelar någon roll men om allting har konsekvenser så vad fan håller vi på med?
saker. hus. träd.
det 3dimentionella fucking rummet.
åh det är så jävla ologiskt att det inte är sant.
jag upplever ju. det är typ en av få saker som jag faktiskt är säker på.
och hur fan går det till?
om någon hade bett mig att gissa utanför livet så hade jag aldrig gissat på det här.
det här är alldeles för jävla orationellt.
inte att jag inte uppskattar det.
det är ett jävla mirakel egentligen.
men det skrämmer mig också så jävla mycket.
storleken.
jag hittar inte ens ett slut på storleken.
perception skiljer sig från människa till människa och jag känner mig så jävla ensam i det jag upplever.
typ snälla kom och hämta mig hem.
och alla vi som är mig vet att jag kommer bli senildement någon gång.
jag skojar bara. jag är helt normal. gillar att rita och uppskattar långpromenader bland höstlöv.
det är ett stort jävla skämt.
gå till gud då. han älskar alla.
jag tror inte på gud även om det är den mest logiska förklaringen på förvirringen jag hittills hittat.
gud är oändligheten.
och oändligheten är gränsen som når bortom alla andra gränser.
jag tror inte på gud för att om han existerar så sitter han i tomheten med hela sin skapelse som han känner som sin egna snoriga näsa
helt ensam.
för evigt.
och det är för sorgligt.
alldeles för sorgligt.
dessutom börjar allting med ett val.
ja eller nej.
obviously ja för annars skulle vi inte sitta här.
sen grenar det sig.
ja och sen finns det två själar.
då har vi vad vi har abstrakterat som gud och lucifer.
men det är inte gud för gud är singular.
dom där tomtarna är två.
det verkar mer logiskt.
och långt mer glatt.
att han har någon att prata med.
då kan dom sitta tillsammans och skratta åt allt liv som har grenat sig ur dem.
gud älskar alla trots att dom är stupid.
lucifer fattade nog från början att allting inte har någon mening.
vi skulle tagit nej, propsar han för under all tid.
men nej, liv fortsätter att välja livet.
och det är klart att han hatar när man är otacksam.
vilket man är.
vilket nog är den största synden av dom alla.
han är nog lite bitter över att gud får all credd. också.
det vore enkare att vara ett träd.
vill man inbilla sig.
att uppta fysisk plats.
jag har en kropp.
Q: what is the meaning of life?
A: to explode, of course.
jag är så rädd egentligen.
och det här är för mycket to comprehend.
en tavla jag målade förut
målad jan 2010 och oct 2011
grejjad i photoshop också. främst pga kefft kameraljus men också för att photoshop är ett bra verktyg.
jag gillar den inte egentligen. utom munnen för den är fin.
men nu gillar jag den för färgen blev fin.
god morgon eftermiddag
vanligtvis är tanken varje kväll att jag nästföljande morgon ska gå upp och ta tag i mina förpliktelser.
sen kommer morgonen och telefonen börjar ringa att jag ska gå upp.
då är alla mina tidigare planer bortblåsta och allt som betyder någonting är värmen under täcket och drömmen som jag håller på att glömma bort.
sen vaknar jag 12-13 nån gång och hela dagsplaneringen är förstörd.
det har gått 8 år av det här och jag börjar vänja mig.
planeringen går inte att sätta i sten för planeringen går vanligtvis inte så bra.
jag är inte så bra på att gå upp på morgonen.
sängen är fan för hypnotiserande.
fade out lines - nouvelle vague - lyrics
From Las Vegas to right here
Under your dresser
Right by your ear
It's creeping in sweetly
It's definitely here
There's nothing more deadly
Than slow growing fear
Life was full and fruitful
And you could take a real bite
The juice poring well over
Your skins delight
But the shadow it grows
And takes the depth away
Leaving broken down pieces
To this priceless ballet
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
Did we build all those bridges
To watch them thin down to dust
Or blow them voluntarily
Out of constant trust
The clock is ticking its last couple of tocks
And there won’t be a party with weathering frocks
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
Heading deeper down
We're sliding without noticing
Our own decline
Heading deeper down
We're hanging onto
Sweet nothings left behind
Deeper down
We're all going down
Down deeper down, yeah
We are all plunging straight towards our own decline
Without noticing
We slide
Down
Deeper down
The shadow grows without ever slowing down
We are heading straight
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
The fainter we go
Into the fade out line
The shallower it grows
The shallower it grows
kladdar vidare
med fimpar i.
det luktar inrökt
för att det är inrökt.
jag bryr mig inte.
jag har en blomma.
den håller på att dö.
det är tomt.
fast jättemycket kläder på golvet.
jag har inte huvudvärk.
men ont på huvudet.
det är för att jag fick en smäll.
som jag förtjänade.
någon sa att man förtjänar allt man får.
det är nog sant.
utom kärlek.
det förtjänar man inte.
det är en hund utanför min dörr.
den följer efter mig.
fast inte nu.
för hundar är för dumma för att öppna dörrar.
eller för korta.
eller både och.
i och för sig kan inte ens människor öppna min dörr utifrån.
den har inget handtag där.
man flyter genom det.
och det gör ont.
jag är inte förstörd längre.
för jag har tagit hand om mig själv bra.
det är bra.
att jag nästan kan hålla min egen hand.
andra människor är illusion av trygghet.
därför är det tur att man kan hålla i sin egen hand.
nästan.
egentligen nuddar man aldrig någonting för elektroner håller alltid ett miniavstånd från varandra.
ingenting nuddar mig.
jag hittade en vattenpöl som var en ispöl.
den var stor och djup och helt frusen.
jag kunde stå på den utan att den gick sönder.
men jag kunde också hoppa sönder den.
det är så roligt med ispölar.
och nu är det inte längre en ispöl.
det är en ishög med isbitar för jag hoppade sönder allting.
om det inte har regnat och frusit mer.
då är det en ispöl igen.
men jag vet inte.
jag håller inte så bra koll på vädret utomhus.
för jag är inomhus.
fast jag fryser ändå.
det är för att mitt element inte fungerar.
jag försökte lufta det men jag hade sönder platsen där man skulle skruva.
urgängat eller vad det heter.
så nu går det inte att lufta.
jag väntar på våren istället.
och har en varm tröja på mig så länge.
den räddade mig hela vintern.
men jag förtjänar den inte.
det är mycket som händer som fångar mina känslor.
moln och människor.
och mens.
svartvitt 2
mer kladdilicious
att acceptera sina begränsningar.
jag tänker att det är typ en förutsättning för att vara till freds med sig själv.
men jag tänker också att det känns lite trist.
för jag gillar att betrakta mig själv som allsmäktig men det gör ju onekligen att man blir besviken på sig själv när man gör fel.
och det är ju trist egentligen. för alla gör ju fel precis hela tiden.
och shit the same egentligen.
egentligen egentligen borde man bara låta bli att värdera sig själv över huvud taget.
men det går sisådär halvbra för mig.
och resten av mänskligheten också, skulle jag gissa på.
however.
alltså det här med kontinuerilig dokumentation av sitt egna liv ger mig faktiskt någonting.
jag gillar att blogga.
men nu för tiden vet jag aldrig vad jag ska säga.
förut skrev jag hela tiden.
och det var nästan vettigt också.
nu blir det mest kladd.
liksom: uääähh det är mrogon, uääh det är kvälll, uääh jag har ätit ägg.
man tröttnar ju på mindre.
men kladd är iofs bra också.
det är kladd man bakar kakor av.
jag får helt enkelt fortsätta kladda tills jag kommer på någonting vettigt.
bra för mig.
tråkigt att läsa kanske.
jag lär bli rolig nån gång.
kanske.
bra kladd
det var rofyllt och att rekommendera.
är trött på ägg efter ett misslyckat kokningsförsök som ledde till någonting alldeles för flytande för min smak. dessutom är ägg, ur en rationell synvinkel, det äckligaste man kan äta.
glömde bort igen hur mycket jag tycker om morgonen. helst innan alla andra har vaknat. och också helst på sommaren när det är ljust.
jag vill bada i östersjön igen.
det ville jag hela förra sommaren också.
fast jag badade bara en gång. och då var jag så tank att jag typ inte kommer ihåg det.
annat än att det var väldigt mysigt.
så det ska jag göra igen.
man ska egentligen ta sig själv på allvar.
men så långt har jag nog inte kommit än.
jag gillar att skriva bättre än att prata för när man skriver anpassar man inte språk&innehåll efter vem som lyssnar.
jag gillar i och för sig att prata också.
ibland.
det jag funderade på funderar jag inte längre på för jag kommer inte ihåg.
när det är klart är min ödmjuka uppfattning att man minns mindre än 2% av det hela.
om ens det.
tvivlar starkt på om ens det.
gemen man kanske har 2%. jag har typ 0,4.
och jag är inte ens gammal än.
det bådar gott för senildemens.
men det gör mig ingenting.
annat än lite kittlande spänning.
minne kräver för mycket energi.
så man får tänka på vad man lägger den på.
termer.
jag gillar språk och kommunikation men jag är fullkommligt ointresserad av termer.
vad saker heter.
det är därför jag inte kan name-droppa vad jag lyssnar på.
jag kommer inte ihåg artisternas namn.
inte heller vem som var svea rikes konung när.
annat än att det var nån som hette gustav.
fast det är mer en gissning, om jag ska vara ärlig. än minne.
liksom. då slösar jag hellre min ytterst begränsade minneskapacitet på soluppgångar.
eller relativitetsteorin.
där är information packad.
fast nu kommer jag inte ihåg relativitetsteorin heller.
det var nån som var relativ vilket jag antar handlar om fysiska kroppars tillstånd relativt varandra.
om jag inte minns fel var det det som komplicerade saken i förhållande till den vanliga allmänna relativitetsteorin.
det handlar om kroppars tidsuppfattning men också kroppars uppfattning om varandras storlek.
äh.
varför försöker jag ens?
när det är så jävla mycket enklare att googla.
externa hårddiskar har onekligen en funktion.
och latheten har nåt sin absoluta höjdpunkt.
fast man slutar aldrig förvånas.
det är därför jag inte längre tror på överraskningar.
snart är det ljust.
men jag insåg att jag också gillar mörker.
för i mörker kan man leka ninja. och ninja är bästa leken sen burken, som för övrigt också uppnår sin fulla fun-factor i mörker.
back to normal-mode innebar inte, som hoppats på, att jag skulle bli duktig och lära mig shit.
/ignore
och jag har spenderat tiden med att lägga ihop ett pussel med 1000 bitar istället.
efter det tittade jag på 2 sesonger av breaking bad.
det är den bästa serien jag har sett på länge.
och jag tänkte på att någon säkert har tipsat mig om den serien innan
men jag vet inte om det stämmer för jag är för dålig på termer för att registera namn på saker och ting.
oh you insignificant beauty
och man får man perspektiv.
för man förstår hur fotomanipulerad all media man matas med är. och då förstår man också att vanliga människor ser ut som vanliga människor och att det finns ingen mening med att deppa ner sig i ångest för att man inte är snygg nog.
nä.
allvarligt talat så tror jag att alla människor (ja, killar också.) är fullt medvetna om alla sina utseendemässiga tillkortakommanden. man blir ju så jävla matad med vad som är stereotypt snyggt. och alla människor är så pass egocentriska att de lägger märke till sig själva.
egentligen inte så konstigt.
men det finns så jävla mycket utseendemässigt att ha ångest över.
det började väl när man var typ 7-8. jag hade (har) mycket hår och hade ångest över mina håriga ben. fast jag vågade inte raka mig för jag var för liten för att raka mig.
sen rakade jag väl mig eller nåt, för den ångesten försvann.
då fick jag ångest över mina fotvårtor, men det var också ganska övergående för när man kommer in i puberteten så inser man att man är tjock och då finns det ingen ångest över till eventuell kroppsbehåring, fotvårtor eller vad fan nu man kan projicera sin ångest på.
jag var bulimiker i 5 år.
sen gick jag till farbror psyktant som lugnt och stillsamt berättade att jag inte kommer bli lyckligare om jag väger 5 kg mindre.
det tog väl ungefär ett halvår/år att fatta.
då kan man tycka att nej nu får det fan vara nog. skitsamma hur man ser ut så länge man mår bra.
men nejdå, när jag slutade ha ångest över min vikt så tog det 3 millisekunder att hitta nya komplex.
först min näsa. den är fan lite tjock.
sen det där med mina blodådror. i ett riktigt ljust rum ser man till och med dom som flyter över bröstet.
sen mitt könshår.
såhär; jag har alltid fått komplimanger om hur fint och tjockt hår jag har. men det man inte tänker på är att om man har mycket hår på huvudet så har man mycket hår på hela kroppen.
hår kommer liksom i ett paket.
könshårsångesten gick över. ingen behöver se min fakking fitta ändå. shit the same och så vidare.
då la jag märke till att mina fingrar är tjockisfingrar som är krokiga. och att jag typ har dubbelhaka.
sen fick jag ångest över mina boobies.
ironiskt nog så droppade jag 5 kg så fort jag blev av med mina ätstörningar. och alla vet att boobisar ramlar ner av jojo-bantande. so dats dat.
sen har jag ärr från min piercing i näsan och ärr från min piercing i läppen och ärr från min piercing i naveln.
och det här är bara det jag har haft ångest för.
juste. min muschtach också. inte att förglömma!
annars brukar det ju vara vanligt att ha ångest över sin acne. eller sin längd.
eller om man har väldigt korta ben så lär man ju ha ångest över det. eller om man har stora fötter. det anses ju lite big-foot-stupid.
tl.dr är att det finns så jävla mycket att ha komplex över.
yäyä.
det är en hel del som skiljer mig från den estetiskt perfekta människan. och jag är fullt medveten om hur jag ser ut. vad som anses som vackert med mig och vad som anses som fult på mig.
men orka.
nej. jag orkar inte gå runt och tänka på allt som är fult med mig. jag orkar inte ens tänka på vad som är fint med mig.
och det riktigt jävliga är att egentligen så bryr jag mig inte ens. jag gillar min näsa även om den är tjock. jag gillar mina blodådror och jag gillar fan mina tuttar också.
för dom är mina och det är min kropp och jag gillar mig själv.
även om jag är ful.
vilket jag inte är. jag ser ut som en helt vanlig människa. och det är good enough.
förutom i photoshop. där är jag typ estetiskt perfekt.
god morgon då
jag vill ha frukost.
och tänker på osthyvlar.
det känns så tomt nu.
fast tomt skönt och ibland behöver man bara lite lugn och ro.
efter den obligatoriska mellandagskrökveckan har jag nu gått tillbaka till normalmode.
fan vad jag aldrig mer vill kröka igen efter nyår.
fast det brukar ju ändra sig rätt omgående.
fast man behöver ju inte bli kalasfull bara för att man tar en bärka.
fast det verkar man ju fan inte fatta när det väl kommer till kritan.
idag skulle jag göra äggmackor till frukost men nu är klockan snart halv 15 och det är för sent för äggmackor.
känns det som.
det finns ju ingen uttalad regel som bestämmer när man får äta ägg och inte.
jag klippte mig.
nu har jag kort hår.
det är fint ibland men mindre fint oftast.
men det gör ingenting för det är så jävla skönt att pilla med och när jag drar genom håret från nacken och fram så blir jag nästan kåt på mig själv.
okej inte nästan.
hehe hihih
MAHAHAHHAHAHAHAHA!
jag ser ut som en pojke också.
det är för att jag är rätt smal och mina händer är rätt manliga. med många ytliga blodådror.
så om anskiktet och boobsen inte fastnar på bild så ser jag ut som jag tillhör det snoppbeklädda könet.
det är helt facking fantastiskt och jag funderar nu på om jag inte håller på och bli transa.
fan vad jag jämt ska hålla på.
att man inte bara kan hålla sig till en sak.
nej. det går inte.
och varför skulle man ens försöka.
det är roligt att springa omkring.
om man måste testa innan man hittar rätt.
fast nä. jag vet exakt hur min sexualitet ser ut.
den är fin och mörkblå och har kort hår och fett många PISKOR... nej. skoja bara.
inga piskor.
fast mörkblå.
det känns alltid lite tråkigt att vakna sent på dygnet.
fast det är ännu tråkigare att vara ledsen över att man vaknade sent på dygnet.
undrar om det inte blir äggmackor i alla fall...
sen en teckning.
som ser ut som en fentanyltripp.
nej. det vet jag ingenting om.
jag vet inte ens vad fentanyl är.
förutom att man antagligen hittar det i ukrina.
ni vet det där landet som sprider kärnkraftsavfall och har kiev som huvudstad?
fast som inte stavas ukrina.
japp.
ditt skulle man åka och sniffa lim.
nej.
nej. det skulle man inte, om man hade något slags vett i skallen.
fast det har man väl inte om man sniffar lim på regelbunden basis.
ja det var väl det.
stjärnpoäng!
